Adamo projektet har sitt ursprung i en målning,ett marint landskap. Två figurer står på en strand, framför dem en udde där vågorna bryts.
I stil går målningen att placera in i 1800- talets salongsmåleri med dunkla symboliska landskap . Den har också inslag av billigt konstmåleri. Detta gör målningen både unik och generell. Målningen är signerad Ikonos Adamo (den första bilden).
Om Rummet. rum. 2.
Målningen är placerad i vardagsrummet hos ett äldre par.
Den passar stilmässigt in ibland de andra föremålen som förekommer i rummet. Rummet är möblerat med ett matsalsbord och en soffgrupp. Ut med väggarna finns ett piano, ett golvur, en byrå, ett hörnskåp, en öppen spis samt några stolar och små bord. De flesta bords ytor och hyllor har små dekorativa föremål utplacerade. På väggarna hänger tavlor, speglar och små lampetter, på golvet finns det antika mattor.
Alla ting i rummet förutsätts ha en relation till målningen.
Om Fotografierna.
Målningen har fotograferats under flera år, de är vanliga amatörbilder, som beskriver familjemiddagar, födelsedagar och andra sociala tillställningar .På varje fotografi förekommer målningen, ibland som en perifer del i fotografiet ibland i helfigur , men alltid närvarande. Detta material är början på verkets fortsatta utvidgning. Fotografierna ingår som en naturlig del i den sociala samvaron. Dokumentation av en middag, en födelsedag ingår i den sociala akten. Liksom att betrakta redan dokumenterade tillfällen.
En cirkulation.
Om Exponeringsplatsen. Rum. 3.
Det fysiska mötet mellan verk och betraktare förutsätter en plats. Platsen kan ha olika karaktär men den står alltid i relation till betraktarens kropp. I arbetet betonas platsen och kroppens delaktighet och integrering med verket.
Om Arbetet.
Utgångspunkten är att följa verkets utvidgning genom dessa rum fram till mötet med betraktaren. Detta sker parallellt med undersökningen av de iakttagelser som görs. Iakttagelserna leder fram till det tillvägagångssätt som verket exponeras på. Varje urskiljbart ting är betydelsebärande. Seendet är centralt i verket, figurerna på stranden ser vågbrottet. Personerna på fotografierna ser målningen. Betraktaren ser verket. Blickens glidning genom verket binder ihop de tre rummen med varandra och definierar verkets form.
I målningen startar en vågrörelse där havets vågor slår in emot land. Fortplantar sig till fotografiets kropp som oavbrutet böljar runt målningen . Ständigt ur nya vinklar. Till sist betraktarens kropp som möter verkets dyningar, likt de betraktare i målningen som möter vågorna vid stranden. Seende och kroppslighet i rörelse.
Om Mytologin.
Genom att benämna det iakttagna, ge fenomenen ett språk blir det möjligt att arbeta med dem som metaforer. Dessa metaforer ger verket en topografi. Alla delarna är beroende av och påverkar varandra. Detta ger arbetet en mängd olika skikt och skapar hela tiden nya betydelsebildningar.
Det kan liknas vid ett spelsystem där reglerna uppenbaras under spelets gång.
Om Publiken.
Åskådaren finns i målningen och i vardagsrummet och på exponeringsplatsen. De är en central del i projektet ifrån början. Betraktaren kan välja grad av intresse, om hon vill passivt konsumera verket eller aktivt utforska. Verket låter sig inte enbart definieras av mig utan formas av alla som beträder det. På det viset sprider sig verket långt utanför de gränser som jag definierar.
Om Estetiken
Verket innehåller och formar sin egen estetik. Varje beståndsdel av verket uttalar en estetisk hållning. Verket utgångspunkt i målningen, leder fram till ett avtryck, en avskuggning. Skuggbilden leder till en utvidgning. Utvidgningen analyseras och reproduceras in i en ny kretsgång.
Så driver verket fram i en vågrörelse vidare ut i världen.