Katalogtext



Ikonos Adamo katalogtext av Peter Cornell

 

I en av Bo Samuelssons arbetsböcker läser jag en notering från den 30 september 1988:

“I dag Har Jag Målat ett landskap ev Ikonos Adamo“.

Det finns en typ av konstnärlig fantasi som med viss besatthet ägnar sig åt att iscensätta fiktiva världar och mytologier, vilka gärna åtföljs av ett alldeles eget språkbruk och ordförråd - det kan vara luftdragskolvar,Ade-Ledic-Nander, babyloniska bibliotek eller icke platser. Det är världar som är konstruerade enligt Sol le Witts konceptualistiska princip: “Irrational thoughts should be followed absolutely and logically:“ Att gå in i ett sådant verk är som att beträda ett okänt land och betraktaren blir en upptäcktsresande och etnograf i en mer bokstavlig mening än i mötet med ett enskilt och fristående konstobjekt; man närmar sig verket som om det var en avlägsen kustlinje till en gåtfull kontinent. Terrängen visar sig ofta labyrintisk, full av skuggspel och speglingar.

Bo Samuelssons Om verket är ett projekt i Mallarmés anda. Mallarmés stora verk var den utopiska Boken som han skissade på i fragmentariska utkast och kommentarer under flera decennier, en ideal bok “i vilken hela världen utmynnar.“ Den planerades att omfatta tjugo volymer à trehundraåttiofyra sidor och blev naturligtvis aldrig förverkligad utan lever som ett frånvarande centrum eller onåbar plats, som bara kan anges och dokumenteras som icke plats i Robert Smithssons mening, alltså en utopi efter det grekiska ordet “ou topos“ som just betyder icke- plats. Bokens spår utgörs av drygt tvåhundra sidor kryptiska noteringar och diagram, då och då avbrutna av helt vita ark. Mallarmés anvisningar inbegriper inte bara Bokens tema och arkitektur utan också dess reception; under vilka former och i vilket slags rum den skulle möta och föredragas inför en publik. Slumpen verkade utdriven tack vare den minutiösa planläggningen, men den återvände förklädd till matematisk kalkyl, för Bokens sidor lät sig kombineras i inte mindre än 3 628 800 oöverblickbara versioner. Mallarme´s hermetiska anteckningar har släktskap med Marcel Duchamps kommentarer till det stora glaset Bruden avklädd…., som han gav ut i Den gröna asken. I båda fallen kan titeln på Bo Samuelssons utställning ge en god beskrivning av anteckningarnas storslagna och undanglidande tema.

“Om verket“ - Bo Samuelsson har länge utforskat ämnet. I en utställning från 1989 simulerade han en fiktiv svensk KRO- konstnär från Borås med det kongeniala namnet Bengt Sjödell och visade ett retrospektivt urval av Bengt Sjödells måleri från konstskolorna till en karriär i det postmoderna 80-talet. Utdrag ur recensioner av bland annat Lars o Ericsson bifogades, Utställningen ställde intrikata frågor om autencitet, tidsanda och institutioner - och innehöll dessutom en hel del bra måleri. Ungefär samtidigt gjorde Guillame Beijl en liknande utställning med titeln Fyra amerikanska geometriker , där han uppfann fyra namngivna konstnärer, målade deras tavlor och följde deras karriärvägar i konstlivet.

Undersökningen fortsatte i Statyer 1991, då Bo Samuelsson tillsammans med Jörgen Gassilewski utgick från verk av Arne Jones, Don Judd, och den apokryfiske Hans Jagh. Jag minns utställningen på Forum som en konceptuellt elegant ironisk fläta av signaturer, verk projicerade som skuggor, måleri och foto - allt begrundat från positioner och blickpunkter som markerats åt betraktaren på galleriets golv.

I centrum men fysiskt frånvarande är den första bilden, en oljemålning med namnet och signaturen Ikonos Adamo. Den genererar hela utställningen på Enkehuset men bakom detta ursprung anar vi en hel tradition av mediterrana stämningslandskap på gränsen mellan hötorg och Dödens ö. Vi ser ett romantiskt kustlandskap:: i förgrunden en strand med två figurer som tittar bort mot den dova klippan och havet som bryter in i viken och slår mot kobben i två kaskader som, en plötslig uppblomstring.




Målningen Länmar ateljén, ramas in och tar så småningom plats i en hem interiör intill andra tavlor, lampetter, en sidengardin, en golvklocka och en matsalsmöbel. Bildar ramen en gräns eller en övergång till föremålen i omgivningen? Det är ett privat rum som samtidigt representerar en viss smak och social klass. Som all konst ingår den här tavlan i ett sammanhang av förväntningar och bekräftelser och sufflerar tyst ett vardagligt liv. Detta dokumenteras, gång på gång ur ständigt nya perspektiv, under en period av tolvhundra dagar. Ikonos Adamo alstrar en ny svit bilder vars maskinella estetik är “färgkort på en timme.“ Oljemålningens landskap spiller över i ett annat rum, i andra bilder.

Vi reser längs en kustlinje. I en nattlig skuggvärld skymtar (eller är det synvillor, reflexer från vårt fartyg?) en kontinent med tre massiv: målningens rum, rummet där målningen hänger och det utställningsrum där hela verket exponeras. Vi återser massiven i sviten färgkort som bildar en slags arkipelag och vars blanka yta liknar havets. Korten bevittnar ett tidsförlopp: “Havet minns resan.“ Metaforerna får kropp i målningens topografi. Verkets tre rum glider in i varandra. Målning foto och installation smittar och blandas i en treenighet. I arkipelagens yta speglas betraktaren och Enkehusets rum och i den mörka kustlinjen reproduceras arkipelagens fotografier av målningen, delvis återbördande till måleri och original, för fotografierna har projicerats på en svart färg med ljuskänslig emulsion som rollats upp på en pannå.

Kontinenten framträder som ett nattligt partitur där brottstycken av de tre massiven blandas och växlar med partier av svärta, lika tysta och ikonoklastiska som Mallarmés vita ark. I intervallernas rytm tecknas namnet Ikonos adamo i morsealfabetet - är det bara ett ironiskt sammanträffande att Samuel B F Morse också gjorde karriär som romantisk målare?

Strikt kalkyl och en svindel av korrespondenser. 3 628 800 .

Längst ned havets vågrörelser: verkets koncept, anteckningar, kommentarer.

Konstverket genererar och tar i besittning. Håller ett fjärde massiv att ta form som ett medialt rum i de offentliga samtal som denna utställning alstrar och där det jag nu skriver är en del av?

Blickpunkter varierade i oändlighet.

Redan i den första bilden bryts två perspektiv: snett uppifrån ser vi de två figurerna på stranden (“musselplockare“) och lånar parets ögon/ögonparet för att titta på vågbrottets kaskader lite högre upp i bilden. Och oljemålningen ser vi utifrån amatörfotografens positioner, som ständigt växlar allteftersom han flyttar sig genom rummet, eller via de personer som uppträder framför tavlan.

Ett fotografi från Cadaqués gav en impuls; det visar Marcel Duchamps hustru framför den gamla träport som senare skulle ingå i assamblaget Givna, ännu ett verk om verket, om perspektiv och seende - jag anar det som en av den här utställningens undertexter. Att undersöka verket inte som en sociolog eller historiker utan som konstnär, i ett konstverk; här är det en metod som har flera likheter med fenomenologins sätt att närma sig sitt objekt. I Om verket avtecknar sig konstverket ur ständigt varierande aspekter och profiler. Det ligger nära till hands att associera till fenomenologins suggestiva begrepp“Abschattungen“, avskuggningar: det är tingens avskuggningar i ett medvetande som anger dess horisont och väsen. Vi kan iaktta hur en kubs sidor ändrar form i olika perspektiv eller hur en färg skiftar i olika ljus; de lämnar ett spektrum av aspekter eller avskuggning som betecknar samma kub, samma färg. Bo Samuelssons projektioner har släktskap med Merleau-Ponty, för båda förankrar perspektivskiftena i den egna kroppens möte med verket. Det är kroppens rörelser i rummet som åstadkommer föremålets avskuggning och vi tillägnar oss det i “ en sammanflätning av varseblivning och rörelse.;

Men kontinenten låter sig bara gripas i provisorier, den kastar oupphörligen nya skuggor, avger hela tiden nya reflektioner.