Bengt Sjödell

Bengt Sjödell


En ung konstnärs utveckling från barnteckningar till debut.

"Bengt Sjödell"


Jag håller upp idén mot ljuset; nej, hur jag än skärskådar den kan jag inte hitta någon spricka. Den är alltigenom briljant.

Bo Samuelsson har gått tillväga ungefär som en romanförfattare när han på galleri Händer i Stockholm uppfunnit en svensk konstnär, född i Borås 1960 och med det för en Kro-medlem närmast arketypiska namnet Bengt Sjödell Bo Samuelsson presenterar ett retrospektivt urval ur Bengt Sjödells produktion. Vi får följa hans utveckling ända från några barnteckningar, de första målningarna från Grundis, hans försök i den nya tyska häftigheten, de sakralt meditativa arbetena från sista året på Mejjan -85 till de postmodernistiska allegorierna på Galleri Engström - allt inklusive barnteckningar, målat under det senaste året av Samuelsson. Från ett par av utställningarna har också bifogats recensioner, signerade Leif Nylén och Lars O Ericsson, trovärdigt insatta som tidningsspalt

Det är en undersökning helt i Marcel Duchamps anda, ack så sällsynt i det svenska målarklimatet. I konstutställningens form lyckas Bo Samuelsson ställa de komplicerade frågorna om 80-talets uppdrivna stilvexlingar och moden, om autencitet och simulering, om marknad, kritik, karriärvägar och institutioner. Han Bekräftar nästan exemplariskt den italienske kritikern Acille Bonito Olivas iaktagelse att den nya konsten alltmer ägnar sig åt att betrakta sig själv och sin egen cirkulation i systemet. På den internationella scenen är belgiern Guillaume Beijl sysselsatt med ett liknande projekt som Samuelsson (fast de båda är ovetande om varandra). Bijl är fadder till utställningen "Fyra amerikanska geometriker" som sedan en tid går på turné: han har skapat fyra identiteter, följer deras utveckling, skriver kataloger med biografiska data och kommentarer.Bo Samuelssons utställningsidé kunde te sig cynisk om den inta samtidigt rymde ett ansenligt mått av förtvivlan och kärleksfullhet - kärlek till måleriet och en bryd förtvivlan över språkens obegripliga otrohet. Och hans utställning är inte heller bara en idé, ett stycke konceptkonst. Det som gör det den särskilt utmanande är att masken eller personan Bengt Sjödell (liksom Duchamps persona Rrose Sélavy eller Gyllensten´s Jan Wictor) har obestridliga konstnärliga kvaliteter. Ta t ex en serie smutsigt laserade målningar på pannå: de är på en gång förödande pastischer på ett 80 -tals idiom och övertygande som självständiga konstverk. Bo Samuelssons tema är naturligtvis postmodernismens. Hans utställning ger en kritisk och insiktsfull summering, kanske är den en sista glänsande spik i dess kista.På den fortsatta konstronden ser jag överallt prov på Bengt Sjödell.

 

 

Peter Cornell Expressen 22 sept. 1989